Rättshaveristiskt beteende hos medborgare – bemötande

2017-11-09 Jakob Carlander, leg psykoterapeut, ger råd om hur man som myndighetstjänsteman kan möta människor med rättshaveristiskt beteende.

Enligt Jakob Carlander är det typiskt för en rättshaverist att tvångsmässigt vilja dominera med sin berättelse och att låta hela livet bli en kamp för att få upprättelse.

Han hänvisar till en studie från Australien som visar att cirka en procent av de människor som kommer i kontakt med till exempel en myndighet har rättshaveristiskt beteende. Samtidigt tar dessa människor upp 30 procent av tjänstemännens arbetstid.

Jakob Carlander menar att det är viktigt att inte ignorera dessa människor – men att inte heller börja argumentera med dem eller tillrättavisa dem.

–Argument är det sämsta tänkbara bemötandet. De kommer alltid att argumentera bättre än du. De är också bättre på att argumentera emotionellt.

 Rättshaveristiskt beteende

Jakob Carlander konstaterar att många blandar ihop människor med rättshaveristiskt beteende med personer som ”bara” är upprörda. En viktig skillnad är dock att när man pratar med en upprörd människa så klingar ilskan ofta av under samtalets gång. När man möter en person med rättshaveristiskt beteende är det ofta tvärt om.

–Ilskan växer till sig. De börjar försöka vara jurister och ha en juridisk ton. De låter ofta gammalmodiga i sitt språk och har laddat upp inför samtalet med att läsa lagtexten. Det finns en misstänksamhet hos dem. De kan inte hantera problemet med mentala processer så de försöker lösa det med juridiska förlopp, säger Jakob Carlander.

Om ett rättshaveristiskt beteendet eskalerar kan orsaken vara ett felaktigt bemötande från början. Man kan även ha gett ett alltför tillmötesgående bemötande och som tjänsteman kommit med löften som inte går att uppfylla eller kommit med obefogade ursäkter, så att det har uppstått en felaktig bild.

–När vi möter personer med rättshaveristiskt beteende frångår vi ofta våra vanliga rutiner för att försöka tillmötesgå personen, men det kan istället bli beteendeförstärkande.

Samtalets verktygslåda

Det finns dock en hel del som man kan göra när man möter personer med rättshaveristiskt beteende. Jakob Carlander pratar om ”samtalets verktygslåda”, som han har delat in i vad man alltid, ofta och ibland kan och ska göra.

Man ska alltid:

  • acceptera dessa personers närvaro, känslor och tankar
  • tillerkänna deras rätt till existens
  • acceptera att dessa människor, trots att de bara utgör en procent, kommer att upptas stor del av arbetstiden.

Man kan ofta:

  • försöka hjälpa personen att få kontroll över sin situation. Det kan man göra genom att hjälpa personen att (mentalisera) det vill säga att få förståelse för så väl sina egna som andras tankar och känslor.

Man kan ibland:

  • ha ett lågaffektivt bemötande. Då kliver man av interaktionen som håller samtalet vid liv och ”släpper repet” i dragkampen.

 Olika slags bemötanden

Ett rättshaveristiskt beteende kan variera i grad och i styrka, vilket ställer krav på olika slags bemötande:

  • I lindriga fall kan det räcka med att bemöta beteendet med ”svalkande likgiltighet”, det vill säga att vara tråkigt neutral och inte bli kroken som den andre kan haka upp sin ilska på.
  • Om inte det räcker ska man inte vara rädd för att avsluta samtalet. Man kan då markera att just detta samtal har nått sin slut, samtidigt som man talar om att man inte avfärdar personen för alltid.
  • När inte heller detta räcker kan man låta en chef ringa upp och prata med personen, vilket kan vara ett sätt att få denne att få perspektiv på sitt agerande.
  • I vissa fall kan det gå så långt att man blir tvungen att göra en polisanmälan.

–Ofta förvärras inte beteendet genom en polisanmälan. Det kan istället vara ett sätt att få en mentaliseringsprocess att gå igång, säger Jakob Carlander.

Att diskutera på arbetsplatsen

  • Vad kännetecknar ett rättshaveristiskt beteende?
  • Hur bemöter man en person med rättshaveristiskt beteende?
  • Vilka rutiner finns på arbetsplatsen till exempel i fråga om att sätta gränser?
  • Hur vanligt är det hos oss?