Jakob Carlander är leg psykoterapeut med mångårig erfarenhet av att möta personer med rättshaveristiskt beteende. På ett av Partsrådets arbetsmiljöseminarium betonade han att man ska möta dessa personer med respekt.

– Vi ska vara försiktiga med termen rättshaverist, som ofta används förringande. Det vill vi inte, alla människor ska behandlas lika.

Han hänvisade till studier från Australien som visar att ungefär en procent av befolkningen uppvisar ett rättshaveristiskt beteende. Samtidigt kan dessa personer ta upp till 30 procent av samhällets resurser i anspråk.

Gammaldags juridisk ton

Jakob Carlander berättade att man känner igen en rättshaverist bland annat på att han eller hon:

• Har en gammaldags juridisk ton i sitt språkbruk och talar som att han/hon har lagen på sin sida.
• Har en aggressiv och lite nedlåtande hållning, inte minst mot kvinnor, och använder gärna begrepp som ”lilla vän”.
• Använder ofta ordet ”men”, vilket är ett sätt att ställa om till sitt eget perspektiv.
• Skickar mejl eller brev skrivna med versaler, utrops- och frågetecken och färgad text.
• Har en lång omständlig berättelse som ska delas med så många som möjligt, genom brev, mejl, telefonsamtal etc.
• Begär ut mängder med handlingar och ställer detaljerade frågor om materialet.
• Spelar in telefonsamtal, gör ljudupptagningar och samlar på dokumentation.

– Det handlar om personer som inte klarar av att lösa saker med mentala processer utan istället försöker lösa det med juridiska förlopp, konstaterade Jakob Carlander.

Han menade att det även kan finnas inslag av paranoia och av narcissistisk aggressivitet hos rättshaverister.

Svalkande likgiltighet

Jakob Carlanders råd till statstjänstemän som kommer i kontakt med personer med rättshaveristiskt beteende är att inte anstränga sig långt över det vanliga att förklara ett beslut och göra det begripligt eftersom den andre inte är mottaglig för en sådan förklaring. Det riskerar tvärt emot att trigga igång beteendet ännu mer. Istället är det bättre att ha ett lågaffektivt och sakligt bemötande.

Rättshaverister saknar förmågan att mentalisera, menade han. Det vill säga förmågan att se sig själv utifrån och förstå att andra har egna önskningar och behov.

– Det ställs krav på statliga tjänstemän att vara sakliga även när andra inte är det. Sådana är spelreglerna. Då är ”svalkande likgiltighet” ett begrepp som kan hjälpa oss att inte ta det personligt. Det räcker att vara vänlig, ”byråkratiskt empatisk”, menade Jakob Carlander.

Sätta ramar

Han tipsade om olika verktyg att ta till i mötet med människor med rättshaveristiskt beteende. Det kan till exempel handla om att lyssna på och visa respekt för den omständliga berättelsen, men samtidigt redan från början sätta ramar för den.

– Man kan till exempel förklara från början att ”jag har tre kvart på mig, sedan måste jag vidare till ett annat möte”. Tystnad kan också vara ett verktyg. Genom att sitta tyst i telefonluren gör man den andre uppmärksam på att det finns en motpart.

Ytterligare ett verktyg är att avsluta samtalet och be personen återkomma vid ett annat tillfälle.

– Men man ska aldrig säga att man ska avsluta samtalet och sedan ändå fortsätta att lyssna. Då tror den andre att ”om jag bara är tillräckligt ihärdig får jag min belöning”, sa Jakob Carlander. 

(Filmen är från ett tidigare seminarium. Klicka på CC för undertexter).

Metoder och verktyg

Han gav exempel på olika metoder och verktyg att använda i mötet med rättshaverister:

• Validera istället för att argumentera och tillämpa en juridisk validering. ”Jag hör vad du vill. Det är inte möjligt att göra så. Vi gör så här:”
• Besvara bara en och samma fråga en gång och se till att inte flera personer på myndigheten besvarar samma fråga.
• När personer begär ut orimligt många handlingar – pröva att lämna ut handlingarna en i taget eller att ta betalt för dem.
• Fråga inte om personen spelar in samtalet, utgå från att han eller hon gör det.
• Svara byråkratiskt, kortfattat och relevant på aggressiva brev. Ett allt för vänligt tonfall kan uppfattas som ironi.
• Låt bara det som går via arbetet vara relevant – var ”lyckligt okunnig” om vad som skrivs i sociala medier.

– Var inte en stoppskylt, det triggar bara igång ett rättshaveristiskt beteende. Bli istället en fartkamera, rådde Jakob Carlander.