Cecilia Nahnfeldt är forskningschef vid Kyrkokansliet i Uppsala och docent i genusvetenskap. Hon har forskat kring livspusselfrågor i drygt tio år, med en ansats i etik och livsåskådning. Hon menar att vi får acceptera att livspusslet inte går att lösa fullt ut. Hon betonar att det inte bara innebär utmaningar, utan även möjligheter.

– Livspusslet kan ge oss möjlighet att djupna som människor. Att få oss att ta ställning, lära oss att välja och att bli uppmärksamma på våra egna värderingar.

Olika tider och samhällen har haft olika lösningar på livspusslet. Hemmafrusystemet var en lösning. Celibatet bland präster en annan.

(Klicka på CC för undertexter.)

Modell för att leda

Cecilia Nahnfeldt har genom sin forskning tagit fram Balansa, en modell för att leda människor. Den handlar inte om att lösa utan att hantera livspusslet.

– Modellen bygger på tanken att förmågan att hantera livets gungningar, att ”balansa”, är en kompetens som kan utvecklas – både hos oss som individer och som arbetsplatser. Det handlar om att se till att organisera upp en beredskap, säger hon.

Modellen tar sin utgångspunkt i att vi lever i ett allt mer jämställt arbetsliv, men där kvinnor fortfarande bär ett större ansvar i privatlivet. Andra utgångspunkter handlar om att livet är i ständig rörelse, därför är det också normalt att vara ur balans, samt att livsfrågorna finns mitt i vardagen.

Cecilia Nahnfeldt menar att våra egna erfarenheter spelar oss ett spratt. Man kan inte tolka andras liv utifrån sina egna erfarenheter – ändå gör vi just det.

–Att börja byta erfarenheter är en av vägarna till att få livspusselfrågorna att få rum på jobbet. Det gör vi redan idag, men ganska ostrukturerat.

Sätta gränser

Eftersom jobbet är förhållandevis lätt att planera menar Cecila Nahnfeldt att det kan vara klokt att börja med att sätta gränser och planera där.

Hon hänvisar till forskning som visar att när vi får kompledigt en timme för att kunna hämta barn på dagis, känner vi oss så tacksamma att vi kompenserar detta med 2,5 timmars arbete på kvällen.

– Detta är en sak som behöver ses över. Det handlar bland annat om föreställningen att vi går till jobbet. Att ha jobbet utanför hemmet är en tanke som kom med industrialiseringen och är ganska ny. Nu är den återigen under omförhandling.

Arena för dialog

Balansa-modellen tar bland annat sin utgångspunkt i vad chefer och medarbetare tänker om varandra – och att hitta en arena för dialog om detta. I ett första skede prövade Cecilia Nahnfeldt och hennes forskarkolleger att lyfta in dialogen i medarbetarsamtalen, men det fungerande inte alls.

– Vi vill som medarbetare inte sitta och prata med chefen om saker som inte funkar, när det kan påverka karriären. Fikasamtal fungerar inte heller, berättar Cecilia Nahnfeldt.

Istället föll valet på arbetsplatsträffarna, där den integritetszon för medarbetarna som behövs finns.

I Balansa-modellen arbetar man med olika casesamtal, där arbetsgruppen tillsammans får komma överens om hur man kan lösa olika, empiriskt identifierade, dilemman.

– Balansa är inte ett tillstånd vi ska nå, det är en förmåga som man kan öva – som individ, arbetsgrupp och organisation, menar Cecilia Nahnfeldt.

Att diskutera på arbetsplatsen

• Vilka krav ställs på arbetsplatsen för att medarbetarna ska kunna hantera livspusslet?
• Vilka krav ställs på medarbetarna själva?
• Vilka forum för dialog finns på arbetsplatsen?