Partsföreträdare från 28 myndigheter deltog i seminariet, som anordnades av Partsrådets arbetsområde Förändring och utveckling. Arbetsområdet har fokus på det kontinuerliga förändringsarbete som sker på samtliga myndigheter och strävar efter att ge lokala parter verktyg att hantera detta.

Per Bjergestam berättade om en modell som den svenska forskaren Claes Janssen tagit fram, om fyra rum eller faser för kontinuerlig förändring.

I den första fasen är man tillfreds; produktiv och effektiv och gör saker på rätt sätt. När man ställs inför en förändring blir den omedelbara reaktionen förnekelse. Man tycker att det var bra tidigare och förnekar att förändringen har skett. Steget mellan tillfredsfasen och förnekelsefasen är censur. 

– Man kan stanna länge i förnekelse. Man behöver tid att reflektera själv för att ta sig vidare, sa Per Bjergestam.

När man till slut inser att förändringen har skett hamnar man i nästa fas: förvirring.

– Om man får hjälp att våga kan man så småningom hamna i den fjärde fasen, inspiration. Då är man i en framåtriktad positiv rörelse och springer på alla bollar. Man gör mycket, men det är inte så effektivt. När man väl har gjort val – och har valt bort – kan man komma tillbaka till den första fasen och vara tillfreds igen – tills nästa förändring påbörjas.

Per Bjergestan menade att när en grupp genomför ett förändringsprojekt så befinner sig ofta olika individer i olika faser.

När deltagarna fick ställa sig i det förändringsrum där de tyckte att de själva hörde hemma, i förhållande till sin egen arbetssituation, ställde sig flest personer i inspirationsfasen, följt av förvirring, tillfredsfas och förnekelse.

Seminariedeltagarna fick genomföra flera förändringsövningar. Foto: Catharina Biesèrt.

Förnekelsekraft

Per Bjergestam konstaterade att det inte är helt lätt med förändring. Han hänvisade till en amerikansk studie av patienter som genomgått kvadrupel bypass-operation och som var tvungna att lägga om sin livsstil för att bli friska. Trots allvaret och risken för att inte överleva var det bara sju procent av patienterna som de facto lyckades lägga om sin livsstil.

En förklaring till att det är så svårt med förändringar, menade Per Bjergestam, är att vi ofta förknippar förändring med förlust.

– Jag tror att vi överskattar vår förändringsbenägenhet. Och vi underskattar gravt förnekelsekraften. Vi tycker att det nya sättet är fel eftersom det är annorlunda än förut. Det känns obekvämt. Ofta känner vi oss ensamma i förändringen. Även om man gör förändringen tillsammans med andra är det vanligt att tänka att andra klarar det bra, det är bara man själv som tycker att det är jobbigt.

Hävstång för förändring

Per Bjergestam menade att en hävstång för att ta sig igenom förändringsarbetet kan vara att ställa två frågor: Vad händer om man genomför förändringen? Och vad händer om man inte genomför den?

– Om det är tillräckligt stor skillnad mellan det man kan uppnå genom att genomföra förändringen och att inte göra någonting alls kan man förflytta klippblock. Om inte skillnaden är tillräckligt stor bör man å andra sidan fundera på om man ska genomföra förändringen.

Påhejare i organisationen och ett belöningssystem som belönar förändrat beteende kan underlätta förändringsarbetet.

– Man behöver också ha uthållighet. Att man står ut med återfall och avvikelser och också är nöjd med att genomföra förändringen, även om den inte blev exakt som man hade tänkt, sa Per Bjergestam.

Han menade att man ofta underskattar den energi som går åt till att genomföra en förändring. Det räcker inte att man vill genomföra förändringen – man måste också vara villig att lägga ner den kraft som krävs.

Per Bjergestam vägledde lokala parter genom olika steg i det kontinuerliga förändringsarbetet. Foto: Catharina Biesèrt.