Enligt Henrik Belfrage står arbetsplatsrelaterat våld för en femtedel av allt våld i Sverige. Han berättar att sex personer sjukskrivs varje dag i landet på grund av hot och våld på arbetet. Det kan till exempel handla om mobbning, självmord, stalkning och problem med uppsägningar.

När det inträffar en hot- eller våldsincident på en arbetsplats är det bara i extrema hotsituationer som det är meningsfullt att kontakta polisen. De flesta konflikter och potentiella risksituationer är arbetsgivaren skyldig att hantera på egen hand, enligt Arbetsmiljölagen. Lagen ställer krav på att arbetsgivaren ska förebygga och åtgärda, genom bland annat riskbedömningar.

– En riskbedömning måste vara evidensbaserad. Det betyder en noggrann, tydlig och omdömesgill användning av de metoder som enligt vetenskapens nuvarande ståndpunkter visar best practice, säger Henrik Belfrage.

Frågor att ställa

Trots att det finns uttalade och tydliga krav på att hot- och riskbedömningar ska göras, är det ganska otydligt hur de ska göras. Henrik Belfrage menar att om man ska kunna göra en bra riskbedömning och följa upp den med relevanta åtgärder, behöver man ställa sig ett antal frågor:

• Hur sannolik är risken?
• Vilka kan drabbas?
• I vilka situationer?
• Vad kan hända?
• Vem kan vara gärningsperson?
• Vilken kapacitet har denne att omsätta hotet till handling?
• Vilka kan konsekvenserna bli?

Han beskriver en evidensbaserad arbetsprocess i sju steg:

1. sammanställ bakgrundsinformation
2. bedöm riskfaktorer
3. bedöm riskfaktorernas relevans i just detta specifika fall
4. gör en riskformulering för gärningsmannen på individnivå
5. ta fram olika riskscenarier
6. ta fram exempel på hur risken kan hanteras
7. gör sammanfattande slutsatser.

Tre ansatser

Henrik Belfrage pratar om tre olika ansatser när man ska göra hot- och riskbedömningar:

• den ostrukturerade
• den aktuariska, som baseras på tester
• den strukturerade, professionella.

Enligt hans bedömning är den ostrukturerade ansatsen är vanligast idag. Då utgår man från sin egen erfarenhet men inte så mycket mer. Att gå efter erfarenhet är värdefullt, men erfarenheten behöver kompletteras med systematik och metod.

Den aktuariska ansatsen bygger på olika riskbedömningstester. Detta tillvägagångssätt är exempelvis vanligt för bilförsäkringar, där ett antal parametrar, till exempel ålder, blir avgörande för hur stor försäkring man ska betala. Då tar man enbart hänsyn till dessa parametrar och inget annat.

– Det är svårt med tester när man ska bedöma framtiden. De aktuariska testerna fungerar bara inom just den gruppen som de tagits fram för och om man använder dem exakt. Svagheten är att man inte kan ta med några andra faktorer, säger Henrik Belfrage.

– Forskarna har inte gjort de här testerna för att hjälpa yrkespersoner utan för att ersätta dem. Men det måste vara en människa som bedömer risken. Instrumenten som man använder ska vara till hjälp, inte ersätta människan.

Henrik Belfrage menar att man måste gå ner på individnivå för att kunna göra riskbedömningar på ett strukturerat och professionellt sätt. Det handlar om att ställa sig frågan om just den här personen utgör en risk att begå just den här typen av våld under just de här omständigheterna.

Det finns flera instrument för hot- och riskbedömningar. Ett är HCR-20, ett av världens mest använda instrument för att förutse våld. Det finns också särskilda instrument för speciell problematik: SARA, för partnervåld, SAM, för stalkningfall, SVR-20 för sexbrott och PATRIARK, för hedersrelaterat våld.

Att diskutera på arbetsplatsen

• Hur arbetar arbetsplatsen med de tre ansatserna för hot- och riskbedömningar som beskrivs i texten?
• Hur görs hot- och riskbedömningar på arbetsplatsen? Jämför med den evidensbaserade arbetsprocessen som beskrivs i texten.