Samtalsgrupper förebygger ohälsa

2019-12-16 Ulla Peterson pratade om hur man kan förebygga stress och ohälsa genom kollegiala samtalsgrupper, på Partsrådets seminarium.

(För textning, klicka i CC)

Ulla Peterson är lektor vid Linnéuniversitetet. På ett seminarium som Partsrådets arbetsområde Arbetsmiljö ur ett partsperspektiv stod bakom föreläste hon om hur man kan förebygga stress och burnout, utbrändhet.

Hon berättade att det finns åtskilliga studier som visar på ett tydligt samband mellan burnout och bland annat Typ2-diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, sömnlöshet, smärta i muskler och leder och depression.

– 48 procent av alla sjukfall i Sverige har en psykiatrisk diagnos. Det innebär både allvarliga konsekvenser för arbetsplatserna och onödigt lidande för den enskilde, sa hon och menade att det finns mycket att vinna på att förebygga stress och burnout.

Obalans mellan krav och resurser

Det finns många olika definitioner på begreppet stress.

– En definition är att det finns en obalans mellan yttre och inre krav och tillgängliga resurser för att hantera kraven, berättade Ulla Peterson.

Hennes studier visar att tillgängliga resurser har större betydelse än krav för att man inte ska drabbas av utmattning.

Burnout, förklarade hon, är ingen medicinsk diagnos utan handlar mer om ett existentiellt perspektiv där orsaken i mångt och mycket ligger i ett behov av att uppleva livet som meningsfullt och känna sig viktig.

– Att arbetet ger en känsla av att man har utfört något värdefullt är det som flest personer uppfattar som allra viktigast, sa hon.


Ulla Peterson. Foto: Catharina Biesèrt

Reflekterande samtalsgrupper

Ulla Peterson har tagit fram en metod för att förebygga stress och burnout – reflekterande kollegiala samtalsgrupper. Hon betonade att det inte handlar om terapigrupper utan om arbetsgrupper. Viktiga syften med de kollegiala samtalsgrupperna är att få tid för reflektion utifrån sin egen aktuella situation samt att få erfarenhetsutbyte och stöd från kolleger.

Grupperna vänder sig till personer som befinner sig i riskzonen för att drabbas av stress eller burnout och ska ses som komplement till andra hälsofrämjande insatser som görs på arbetsplatsen.

– Målen med samtalsgrupperna är att hitta strategier för att förebygga stress och utmattningssyndrom. Gruppen ska själv välja att fortsätta att träffas, den ska fungera som ett kollegialt nätverk, berättade Ulla Peterson.

Deltagarna i gruppen kommer själva med förslag på förebyggande åtgärder både på individ- och organisationsnivå.

– Allt färre tar sig tid till kafferasten. Det kanske inte finns så många andra forum där man kan diskutera de här frågorna, konstaterade hon.

Problembaserad metod

De kollegiala samtalsgrupperna träffas en gång i veckan två timmar varje vecka i elva veckor. Man har ett målinriktat, strukturerat arbetssätt och gruppen leds av en handledare som har rollen som facilitator.

– Det ska inte vara någon terapeut, ingen som ger sig in i gruppens arbete, förklarade Ulla Peterson.

Handledarna får gå en två dagar lång utbildning som Ulla Peterson håller i tillsammans med SKL, Sveriges Kommuner och Landsting.

Hon beskriver metoden som problembaserad. Varje möte inleds med tio minuters avslappning. Sedan väljer gruppen ett tema att brainstorma kring, sortera och prioritera. Var och en i gruppen får berätta om sina erfarenheter medan de övriga i gruppen lyssnar.

Exempel på teman som grupperna har diskuterat är ”sätta gränser”, ”egen hälsa”, ”känsla av ensamhet”, ”relationer”, ”chef-/ledarskap”, ”ekonomi” och ”attraktiv arbetsplats”.

Alla väljer ett individuellt förändringsmål – ett litet mål, som utvärderas redan veckan därpå, då man också har möjlighet att få stöd från kollegerna i gruppen.

Goda resultat

Metoden har visat sig ge god effekt. Deltagarna hade efter elva veckor statistiskt signifikant lägre grad av utmattning, depression och ångest. Så gott som alla, 94 procent, skulle rekommendera en kollega att delta i en reflekterande kollegial samtalsgrupp.

Deltagarna upplevde att de hade blivit bättre på att analysera sin egen situation och på att förstå andra. De hade också fått hjälp att ta initiativ till förändring och hade fått större tilltro till framtiden.

Deltagarna upplevde i större utsträckning än kontrollgruppen lägre grad av utmattning, mindre depressiva symptom och ångest, ökad delaktighet i arbetet, att möjligheterna att utvecklas i arbetet och att kunna få stöd i arbetet när de behövde det hade ökat. De hade också bättre självskattad hälsa och upplevde lägre grad av krav i arbetet.